Ja ha då har man tillbingat en dag i ishallen, men man ska verkligen inte klaga när det är hemma matcher. Men jag har mått dåligt idag, la mig tidigt igår vid 22.00 tiden och vaknade med jävulsk huvudvärk, jag som aldrig brukar ha ont i huvudet, dessutom har jag ont i halsen och mår illa. Känner mig faktiskt sjuk...men lite pinsamt och ringa och sjukanmäla mig inte en jävel tror på det allra minst min chef. Råkade lyssna på ett program på TV, dom pratade om vuxen ADHD. Där satt två helt vanliga kvinnor och pratrade om sina liv, de hade fått diagnosen efter de hade fyllt 40 år. De sa att de var oerhört slarviga glömde saker hela tiden byter jobb ofta...och en massa andra saker. I slutet frågade intervjuaren om hon hade några tips till kvinnor som lider av det. "Köp en snygg damsugare för den står ju alltid framme" lite skämt och lite allvar. Då började det snurra i mitt huvud jag är oerhört slarvig har alltid varit (två av mina systrar är oerhört pedantiska)Har aldrig ställt in damsugaren den står ofta mitt på golvet. Jag tycker alltid att det är pinsamt när det kommer folk när jag inte är berädd på det, eftersom det ligger saker överallt. På köksbordet kan ligga allt strumpor tidningat pennor ja allt du kan  tänka dig. Jag försöker verkligen att ha ordning men klarar det inte lägger saker precis där jag är. Har gjort av med alla smycken och klockor som jag fått genom åren. Ungarna tycker det är superjobbigt för jag letar alltid efter bilnycklar, plånbok eller telefonen alltid är det något och då blir jag arg och irriterad och skäller på barnen. Mina pojkvänner genom åren har oxå varit mycket irriterade på mig och dom har inte trott mig när jag bedyrat att jag verkligen försöker. Nej nu är jag dum, naturligtvis har jag inte ADHD men det hade ju förklarat en massa saker och jag lider faktiskt oerhört av mitt beteende. Men faktum är att när jag städar rum är jag alltid väldigt noga och hatar att slarva igenom rummen vill att allt ska ligga som det ska och att det är rent och snyggt. Men jag pratar alldeles för mycket har väldigt svårt att inte lägga mig i saker har väldigt mycket synpunkter och som sagt har väldigt svårt att hålla dom för mig själv. Har ångrat mig massor av gånger när jag sagt saker som jag kanske inte skulle ha sagt. Jo jag har nog det...tänk om man kunnat skylla sitt ibland dumma beteende på det eller när man blivit av med plånboken för hundrande gången, som igår då den låg bredvid bilen den hade legat där hela natten, och det står massor av bilar på min parkering rena rama turen att den låg kvar. Det har gått så långt att jag inte ens letar efter sakerna eller polisanmäler och spärrar kort för jag är alltid övertygad om att det kommer fram att jag bara lagt det på något ställe och sen glömt var. Nej nu får jag väl sluta har ju lite annat att göra, när man känner sig krasslig som jag gjorde idag så känner jag mig väldigt ensam. Tänk om man bara kunnat ligga kvar i sängen och någon annan skött barnens körningar gått ut med hunden och fixat maten. Och sen kommit upp till mig och frågade hur jag mådde och kokat en kopp tee till mig, och sagt "jag fixar allt idag älskling och säg bara till om du vill ha något"

Ont i halsen och huvudet hostar hela tiden, typiskt vill må bra. inte nog med att man mår kasst psykiskt nu mår man kasst fysiskt oxå, men snart måste min otur vända och allt bli bra. Ska ta mig i kragen och sätta fram lite frukost och damsuga det är alldeles gruset på golvet. Har precis varit inne och tittat på hus men det var inget som passade min ekonomi. Får låna 1 miljon så jag måste hålla mig där, och det är inte lätt att hitta ett hus hyfsat centralt för det priset.

Har nog kört bil vad jag ska nu, så gjorde mig en irish coffe...gott. Har haft en riktigt jävlig dag på jobbet. Blir tyst och tryggt stämmning varje gång jag dyker upp. Så därför tog jag väldigt korta raster så dom kan fortsätta att prata. Mest förbannad eller besviken är jag på resturang chefen som hela tiden idiot förklarar mig. När jag ville lära mig kassan och börja jobba lite kvällar (barnen börjar ju bli stora nu) men han säger nej. När jag ville bli lite mer delaktig i just hotellet som jag sköter kanske ha min egen budget...då säger han nej. Och dom fattar inte alls vad jag menade när jag tyckte att ju mer ansvar man får ta desto bättre jobbar man. Men nej då blir man idiotförklarad igen. Nej tydligen ska jag bara städa och sen hålla käften. Men jag vet ju att jag har så mycket att ge vill och kan mycket som jag inte får visa. Men känner mer och mer hur jag bryts ner av detta och mitt självförtroende sjunker mer och mer. Idag hade jag väldigt trevlig familj som bodde där, när mamma i familjen gick förbi mig sa hon "är det inte jobbigt att bädda så många sängar akta dina axlar. Jag bara log och sa att det är nog inte så farligt. Senare under dagen hörde jag henne säga till sin dotter. Stackaren hon håller fortfarande på...nästan så jag skulle vilja hjälpa henne, tyst säger dottern hon kan höra dig. Jag kände sådan tacksamhet mot henne som faktiskt tänkte på mig det är det inte många som gör. Sen gick jag in på rummet och grät, det var nog tredje gången den dagen. Är så jävla ledsen hela tiden känner ingen glädje alls. Men har bestämt migför att om sex månader ska jag ha bytt jobb och flyttat från lägenheten o fått bättre ekonomi. Alltså den 13 maj man måste ha mål....det är superviktigt.

Det är inte ofta men har kört min lilla kille på hockey A-laget spelar o mellan grabben släpptes av i stan skulle på bio och stora killen skulle på "lokal fest" lustigt uttryck tycker jag. Jag ägnar mycket tid åt att fundera över mitt liv. Och hur det  har  blivit. Tänk vilka planer jag hade när jag var ung. Var en riktig äventyrare älskade att resa var i Spanien några månader var i Österrike och jobbade stack sen till USA och jobbade på en paj bar i Los Angeles bodde med Rory som var Amerikan och som jag trodde var min stora kärlek. Men det trodde jag även om Santiago som kom från Ecuador och som jag träffade i Spanien, bli nog alldeles för lätt kär eller tror det . Men mitt visum gick ut och jag var tvungen att åka tillbaks till Sverige med löfte om att komma tillbaks igen, men när jag väl var hemma så föll även han i glömska flyttade till Stockholm istället och jobbade på Beckomberga...oj vilken rolig tid det var. Även här blev jag störtkär i han som är pappa till mina barn. Jag närmade mig 30 och visst hade tanken på barn slagit mig ibland...blev ändå superförvånad när jag efter bara ett par månader blev gravid det var ju naturligtvis inte riktigt planerat. Men vi blev superglada. Alex pappa är Amerikan och han var delvis uppvuxen där så det var ju hans mening att flytta dit. Vi åkte dit och besökte en massa platser men bestämde oss för Santa Barbara en helt underbar plats i California. Efter  det att jag fött vår andra grabb lilla Andrew så stack vi. Alla våra saker skeppades över och allt var superspännande. När vi väl kommit dit och funnit oss till rätta jag trivdes verkligen mycket bra då dog vår lilla Andrew. Han låg i sin säng helt livlös...tiden som följde var fruktansvärd man gick som i dvala. men amerikanerna är fantastiska vi hade grannar som vi knappt kände som lagade mat och ställde utanför dörren kunde bar ringa på och krama om en utan att säga något. Jag och William som då var drygt 1 år åkte hem och lilla Andrew åkte även han hem i samma plan men i en liten vit kista. Hemresan var planerad innan  Andrew dog jag och barnen skulle åka hem ett par veckor över sommaren och hälsa på. Detta blev den värsta sommaren jag någonsin varit med om. Människor undvek mig som pesten gick jag på stan och såg någon jag kände så försvann dom in i någon affär för att slippa möta mig. Dom visste antagligen inte vad dom skulle säga...men säg det då, men var inte tystal lång tid efter var folk livrädda att föra det på tal precis som om dom skulle påminna mig om något som jag ständigt tänkte på. Året efter födde jag en kille till då kom lilla Anthony då kunde folk andas ut och så nämdes aldrig Andrew igen. Precis som allt var glömt nu...jag glömmer aldrig min lilla kille han har en given plats i mitt hjärta och ingen kan någonsin ersätta honom. Nu ringde Anthony och ville bli hämtad återkommer senare. Jag älskar mina barn men tar aldrig dom för givet livet kan vara grymt och när jag läser eller hör om människor som förlorat sina barn så blir jag så ledsen jag vet precis vilket helvete dom går igenom och det helvetet önskar jag ingen det är fruktansvärt. Jag har vänner som säger attjag skulle aldrig klara om det hände mina barn något...men vad ska man göra dagarna går och plötsligt kommer det dagar då man kan tänka på något annat än sina döda barn. Nej nu måste jag åka...Märkligt ämne idag men när jag mår dåligt tänker jag alltid på Andrew. Säkert massor av stavfel men hinner inte kolla på det.

Precis när jag skulle spara mitt inlägg hände något och allt försvann, då blir man något förbannad. Men men, slutade lite tidigare gjorde bara precis det jag skulle stack sen dom tyckte nog att det var skönt för det är något tryckt stämmning. Lika bra att jag sticker så dom kan prata om mig, där nere är allt lugnt och skönt men inte skulle någon komma på tanken att gå upp och fråga om jag behöver hjälp. Ringde och avbokade tjejen som skulle hjälpa mig imorgon, dom tyckte ju inte att det var en bra ide när jag sa att det är för jobbet att städa rum 8 timmar utan man behöver varva det med annan städning.Nej som städerska är man verkligen längst ner på rangordningen, blir jag klar ska jag gå ner och hjälpa till med en gång men aldrig att dom skulle gå upp och hjälpa mig om dom har tid över. Träffade min lillasyster när jag körde hem när hon frågade hur det var så började jag gråta igen fattar inte det jag som altid varit så glad och positiv, vad är det som händer med mig? Måste ta mig ur det men vet inte hur, måste nog byta jobb. Min chef ville prata med mig idag när jag kom men jag kunde inte hade bara börjat gråta igen. Nu har Molly (min hund) suttit och stirrat på mig länge hon vill gå ut, försov mig i morse så hon kom bara ut en minimal runda så jag får ta mig i kragen och gå ut med henne. Får sen åka och handla så jag slipper det i morgon för då måste jag jobba över. Varför är allt så komplicerat ibland....

Har verkligen känt mig eländig idag, gråtit för minsta lilla och allt har bara känts hopplöst.Ringde min lilla syrra och fick lite sympati ibland behöver man det någon som tycker synd om en och bara håller med. Sen ringde min diplomatiska stora syrra och pratade och efter en stund så hade hon fått mig till att jobba imorgon....MEN JAG VILL JU INTE...kul att träffa alla igen något tryckt stämning usch. Men vad gör man inte för sin syster så nu får jag sticka dit och göra vad jag ska och sen åka hem. Jag som tänkt vara hemma tills på måndag har regält ont i halsen oxå. Men allt blir ju inte som man tänkt sig...och ärligt talat skiter jag i vad dom tycker och tänker helt och hållet. Nu ska jag köra min lilla kille till ishallen det är träning. Återkommer om jag hinner....

Är nu kväll har ångest för i morgon vill verkligen inte jobba och träffa alla, ibland tänker jag på de hemska saker som hänt i mitt liv o då är morgondagen verkligen en baggis. Ska städa det jag ska sticker sen det måste väl vara bättre än att sjukskriva mig helt då hade dom varit tvugna att ta in någon annan och det är inte alltid så lätt. Ringde en kompis och vi träffades en stund i ishallen och snackade, hon skickade faktiskt ett sms och undrade hur jag mådde, hon sa jag inte skulle vara så snäll att jag måste tuffa till mig. mina vänner betyder väldigt mycket har en riktigt bra vän som jag kan säga allt till som aldrig skulle föra något vidare. Nu ringde mitt ex oxå mitt i allt ihop beklagade mig lite för honom oxå han är bra att prata med stöttar mig faktiskt och talar om för mig vilket fantastiskt jobb jag faktiskt gör, vara ensam med tre grabbar två aktiva i hockey är tufft drömmen hade varit att pappan till barnen i samma stad så han kunde avlasta mig med matcher och dyl. Jag och mitt ex står varandra ganska nära trots har varit med om så mycket tillsammans. Nej nu ska jag läsa och natta min lilla kille.

Bröt ihop fullständigt idag på vårt personalmöte, det slutade men att jag började gråta och stack därifrån och jag tänker inte gå dit något mer mår riktigt dåligt. Hade alla emot mig när jag påpekade att jag tyckte att jag kunde sköta min budget själv då kan man mer ha koll på hur det går och hur mycket pengar man har att röra sig med då kan det kännas mer motiverat att ha kniven på strupen och jobba ihäl sig med rummen men de gick inte. Och när jag påpekade att det är väldigt jobbigt att gå själv och städa rum hela dagarna menade alla att det blir väl inte lättare för att jag har hand om budgeten själv...jag försökte förklara att det handlade lite om ansvar men nej. Då ville jag att vi skulle sluta diskutera det för jag kände att de där förbannade tårarna. Men det gick inte för sig nu var det så att jag skulle städa rum hela dagarna minst 16 rum per dag och jag orkar inte det jag knäcker helt enkelt mig dessutom gör jag det jävligt bra men ändå är jag betydligt mindre värd än alla andra här. Jag satte mig i bilen grät hela vägen hem, men samtidigt känner jag att det var kanske bra, nu måste jag göra något annat vill inte tillbaks igen, ringde och pratade med min syrra för vill inte bli ovän med henne det är bara hennes korkade man jag är förbannad på. Men en sak har jag lärt mig...ställer man inga som helst krav utan bara gör sitt bästa och ställer alltid upp när det är något, tror man då att man tillslut ska bil sedd och befodrad då har man jävligt fel...men om man ställer krav med en gång då blir man respekterad på ett helt annat sätt. Att jag är snäll så att jag är dum har många sagt till mig...men från och med nu skall jag sluta att vara det. Måste bara få tillbaks mitt självförtroende för det har verkligen fått sig en regäl törn. Men gå där och städa rum hela dagarna och inte träffa en själ tänker jag inte göra är alldeles för social för det och vill betydligt mer med mitt liv...det är långt till pensionen...Måste fixa maten nu.

Fy på mig ...får verkligen inte börja blobba på jobbet, men är helt ensam och det är så tråkigt. Blev av med min plånbok igår, kollade överallt den mycket trevliga vaktmästaren i Glimåkra ishall ägnade kvällen åt att leta överallt efter min plånbok utan resultat...och helt plötsligt för ca 10 minuter sen knackade det på dörren här och en herre stod utanför och frågade om jag hade saknade något, gissa om jag blev glad. Körde min grabb hit för han skulle jobba i går eftermiddag hade väl då tappat den när vi bytte plats för han övningskörde. Så det livade faktiskt upp min annars deppiga dag. Har för många barn med för mycket aktiviteter plus en hund och en helt frånvarande pappa att jag sen är helt pank och måste jobba häcken av mig gör inte saken bättre...men det har jag skrivit så många gånger. Min pojkvän (har faktiskt en sådan men vi träffas sällan) tycker att jag bara gnäller men det är lätt för han att säga. Ibland tycker jag att det är stressande med honom känner att jag inte har tid han blir bara siggig när jag somnar 22.00 varje kväll oavsett om det är helg då ofta med min lilla kille brevid mig eftersom han inte har något eget rum blir det ofta så. Han brukar ligga hos sin bror men han är upp längre så då går det inte. Måste sluta nu...

Ingen bra dag idag måste vara något fel längtar bara till kvällen så jag kan gå och lägga mig...vad är detta för liv, fy vad tråkigt jag har...men det blir säkert bättre snart...kunde varit mycket sämre man måste se till de positiva sakerna, mina barn tillexempel älskar dom över allt annat och dom lever och är friska det finns dom som har det betydligt jävligare än jag...Nu ska jag gå och städa rum........GUd vad glad jag är för min plånbok...se där det finns faktiskt något jag borde vara glad över.