Var tvungen att gå in och ta Willes dator han jobbar ändå fast egentligen borde jag ringt och frågat först. Men varför har alla datorer i min familj utan jag och de två andra killarna har sina med sig. Det är så mycket som behöver göras med jag får absolut inte bära tungt inte damsuga eller städa inget trädgårdsarbete kan inte ens bära tvättkorgen när jag har tvättat. Gjorde det misstaget igår följden blev att såret började blöda igen så nu harjag blivit extra noga det är bara löjligt att tycka att man måste vara så jävla duktig. Ligger och funderar på att börja sticka kanske raggsockar som jag kan ge bort till jul...eller mössor inga stora saker det måste bli klart någon gång. Det har hänt en hel del den sista tiden...min pappa blev dålig fick åka i ilfart till sjukhuset och opereras klarade sig men är absolut inte återställd sen blir min syster rånad av maskerade män i sitt hem bunden och inlåst sen händer detta mig o detta under en väldigt kort period på en månad bara så man hoppas att det lungnar ner sig lite nu. Men vad jag förstått är att jag har en underbar familj som kanske inte visar så mycket känslor utåt men när det verkligen händer något så stöttar dom och hjälper en till 200 % och det är ju det som är det viktiga och som räknas. Ska åka och hälsa på mina föräldrar i veckan mamma ringde till sjukhuset och sa att hon bakat bullar till mig. Två inlägg på samma dag inte illa.

Åkte in till sjukhuset onsdags med fruktansvärda smärtor i magen låg bara och skrek efter massor med morfin lättade det lite men mådde oerhört dåligt. Det visade sig att jag hade en gigantisk cysta på livmodern...man hinner tänka en hel del där på operationsbordet, tänk om den är elakartad och jag inte klarar mig vem ska ta hand om mina tre barn. Men det visade sig vara ofarlig och det kändes lite som en ny start. Min underbara lillasyster ringde och tyckte att jag fått min del av tråkigheter och att hon bara väntar på att något ska hända henne som hon uttryckte det "det har ju aldrig hänt någon riktig tragedi i mitt liv något kommer säkert att hända" men så är det inte vissa drabbas hela tiden medan vissa går helt odrabbade genom livet. Men när jag miste min lilla grabb sa ju någon att man kan inte känna riktig glädje om man inte känt riktig sorg....sen kan man ju fråga sig om det är värt det. Men jag tror att det är bra att livet går lite upp och ner. När jag gick ute i min trädgård när jag kommit hem från min sjukhusvistelse och tittade på alla vårblommorna som kommit så blev jag så lycklig och när jag så att mina tomatplantor vuxit och blivit riktigt stora så kände jag också ett lyckorus. Just nu är Timothy och fixar tee till mig eftersom jag har lite svårt att röra mig så han sa att han kunde fixa frukost till mig....tänk om dom visste hur lycklig det gör mig...jag som är en fruktansvärd curlingmamma, även om jag vet att jag inte gör varken dom eller mig en tjänst genom att passa upp hela tiden det är kanske dags att tänka lite på mig själv också då mår ju faktiskt alla bättre. Till och med min jobbiga tonråing som bara tycker att jag är jobbig sa att han fixar damsugningen nu och att han lovade att hjälpa till...men han var i Köping nu så han kunde inte just nu men när han kom hem på söndag kväll så kunde han nog om jag hämtade honom förstås. Gulliga rara barn vad jag älskar dom...nu ska jag dricka mitt tee det blir det godaste teet jag druckit...