Bröt ihop fullständigt idag på vårt personalmöte, det slutade men att jag började gråta och stack därifrån och jag tänker inte gå dit något mer mår riktigt dåligt. Hade alla emot mig när jag påpekade att jag tyckte att jag kunde sköta min budget själv då kan man mer ha koll på hur det går och hur mycket pengar man har att röra sig med då kan det kännas mer motiverat att ha kniven på strupen och jobba ihäl sig med rummen men de gick inte. Och när jag påpekade att det är väldigt jobbigt att gå själv och städa rum hela dagarna menade alla att det blir väl inte lättare för att jag har hand om budgeten själv...jag försökte förklara att det handlade lite om ansvar men nej. Då ville jag att vi skulle sluta diskutera det för jag kände att de där förbannade tårarna. Men det gick inte för sig nu var det så att jag skulle städa rum hela dagarna minst 16 rum per dag och jag orkar inte det jag knäcker helt enkelt mig dessutom gör jag det jävligt bra men ändå är jag betydligt mindre värd än alla andra här. Jag satte mig i bilen grät hela vägen hem, men samtidigt känner jag att det var kanske bra, nu måste jag göra något annat vill inte tillbaks igen, ringde och pratade med min syrra för vill inte bli ovän med henne det är bara hennes korkade man jag är förbannad på. Men en sak har jag lärt mig...ställer man inga som helst krav utan bara gör sitt bästa och ställer alltid upp när det är något, tror man då att man tillslut ska bil sedd och befodrad då har man jävligt fel...men om man ställer krav med en gång då blir man respekterad på ett helt annat sätt. Att jag är snäll så att jag är dum har många sagt till mig...men från och med nu skall jag sluta att vara det. Måste bara få tillbaks mitt självförtroende för det har verkligen fått sig en regäl törn. Men gå där och städa rum hela dagarna och inte träffa en själ tänker jag inte göra är alldeles för social för det och vill betydligt mer med mitt liv...det är långt till pensionen...Måste fixa maten nu.