Har nog kört bil vad jag ska nu, så gjorde mig en irish coffe...gott. Har haft en riktigt jävlig dag på jobbet. Blir tyst och tryggt stämmning varje gång jag dyker upp. Så därför tog jag väldigt korta raster så dom kan fortsätta att prata. Mest förbannad eller besviken är jag på resturang chefen som hela tiden idiot förklarar mig. När jag ville lära mig kassan och börja jobba lite kvällar (barnen börjar ju bli stora nu) men han säger nej. När jag ville bli lite mer delaktig i just hotellet som jag sköter kanske ha min egen budget...då säger han nej. Och dom fattar inte alls vad jag menade när jag tyckte att ju mer ansvar man får ta desto bättre jobbar man. Men nej då blir man idiotförklarad igen. Nej tydligen ska jag bara städa och sen hålla käften. Men jag vet ju att jag har så mycket att ge vill och kan mycket som jag inte får visa. Men känner mer och mer hur jag bryts ner av detta och mitt självförtroende sjunker mer och mer. Idag hade jag väldigt trevlig familj som bodde där, när mamma i familjen gick förbi mig sa hon "är det inte jobbigt att bädda så många sängar akta dina axlar. Jag bara log och sa att det är nog inte så farligt. Senare under dagen hörde jag henne säga till sin dotter. Stackaren hon håller fortfarande på...nästan så jag skulle vilja hjälpa henne, tyst säger dottern hon kan höra dig. Jag kände sådan tacksamhet mot henne som faktiskt tänkte på mig det är det inte många som gör. Sen gick jag in på rummet och grät, det var nog tredje gången den dagen. Är så jävla ledsen hela tiden känner ingen glädje alls. Men har bestämt migför att om sex månader ska jag ha bytt jobb och flyttat från lägenheten o fått bättre ekonomi. Alltså den 13 maj man måste ha mål....det är superviktigt.

Det är inte ofta men har kört min lilla kille på hockey A-laget spelar o mellan grabben släpptes av i stan skulle på bio och stora killen skulle på "lokal fest" lustigt uttryck tycker jag. Jag ägnar mycket tid åt att fundera över mitt liv. Och hur det  har  blivit. Tänk vilka planer jag hade när jag var ung. Var en riktig äventyrare älskade att resa var i Spanien några månader var i Österrike och jobbade stack sen till USA och jobbade på en paj bar i Los Angeles bodde med Rory som var Amerikan och som jag trodde var min stora kärlek. Men det trodde jag även om Santiago som kom från Ecuador och som jag träffade i Spanien, bli nog alldeles för lätt kär eller tror det . Men mitt visum gick ut och jag var tvungen att åka tillbaks till Sverige med löfte om att komma tillbaks igen, men när jag väl var hemma så föll även han i glömska flyttade till Stockholm istället och jobbade på Beckomberga...oj vilken rolig tid det var. Även här blev jag störtkär i han som är pappa till mina barn. Jag närmade mig 30 och visst hade tanken på barn slagit mig ibland...blev ändå superförvånad när jag efter bara ett par månader blev gravid det var ju naturligtvis inte riktigt planerat. Men vi blev superglada. Alex pappa är Amerikan och han var delvis uppvuxen där så det var ju hans mening att flytta dit. Vi åkte dit och besökte en massa platser men bestämde oss för Santa Barbara en helt underbar plats i California. Efter  det att jag fött vår andra grabb lilla Andrew så stack vi. Alla våra saker skeppades över och allt var superspännande. När vi väl kommit dit och funnit oss till rätta jag trivdes verkligen mycket bra då dog vår lilla Andrew. Han låg i sin säng helt livlös...tiden som följde var fruktansvärd man gick som i dvala. men amerikanerna är fantastiska vi hade grannar som vi knappt kände som lagade mat och ställde utanför dörren kunde bar ringa på och krama om en utan att säga något. Jag och William som då var drygt 1 år åkte hem och lilla Andrew åkte även han hem i samma plan men i en liten vit kista. Hemresan var planerad innan  Andrew dog jag och barnen skulle åka hem ett par veckor över sommaren och hälsa på. Detta blev den värsta sommaren jag någonsin varit med om. Människor undvek mig som pesten gick jag på stan och såg någon jag kände så försvann dom in i någon affär för att slippa möta mig. Dom visste antagligen inte vad dom skulle säga...men säg det då, men var inte tystal lång tid efter var folk livrädda att föra det på tal precis som om dom skulle påminna mig om något som jag ständigt tänkte på. Året efter födde jag en kille till då kom lilla Anthony då kunde folk andas ut och så nämdes aldrig Andrew igen. Precis som allt var glömt nu...jag glömmer aldrig min lilla kille han har en given plats i mitt hjärta och ingen kan någonsin ersätta honom. Nu ringde Anthony och ville bli hämtad återkommer senare. Jag älskar mina barn men tar aldrig dom för givet livet kan vara grymt och när jag läser eller hör om människor som förlorat sina barn så blir jag så ledsen jag vet precis vilket helvete dom går igenom och det helvetet önskar jag ingen det är fruktansvärt. Jag har vänner som säger attjag skulle aldrig klara om det hände mina barn något...men vad ska man göra dagarna går och plötsligt kommer det dagar då man kan tänka på något annat än sina döda barn. Nej nu måste jag åka...Märkligt ämne idag men när jag mår dåligt tänker jag alltid på Andrew. Säkert massor av stavfel men hinner inte kolla på det.